Det mest påfallande är knappast hur kontrastrikt Atlantagruppens sjätte studioalbum är. Att det närmast fördomsfritt svingar sig mellan känslolägena, likt i någon osynlig tonlian från bjärt till dovt, inte att “Aunt Lisa” bökar sig fram via vocoderutbrott och en bitterljuv versmelodi till en final där en snärtig hejaklackfinal, och inte heller att Brann Dailor tycks ha minst åtta bläckfiskarmar vid sitt trumset. Sådant är en naturlighet. Något som på inget sätt förvånar när det kommer till en grupp som likt få andra har vigt sin verksamhet åt att tänja och dra i det kreativt möjliga. Jag menar: Tidsmässigt skiljer det blott nio år mellan den otyglade debuten “Remission” (2002) och den varmt jordiga föregångaren “The hunter” (2011), när det gäller utförande och presentation skiljer en generation dem åt. Självfallet handlar det om olikheter. En konstitutivt disparat hjärnkamp som infinner sig när fyra kreativa snillen beslutar sig för att ingå allians och sporra varandra till något genialiskt. Nej, det är faktiskt inte speciellt överraskande. Det är i stället sådant som Mastodon gör. De löder ihop i stort sett allt som går att genrebestämma med -rock, -core eller metal-suffix och serverar det på ett sätt som framstår fullkomligt rimligt och okonstlat. Ett slags likhetstecken mellan Rush, Metallica, The Melvins, Led Zeppelin, High On Fire och Lynyrd Skynyrd som för en normalbegåvad kan framstå helt oförenlig men som klaffar förträffligt - just för att det är så otänkbar. Förbluffande är därför i stället exakt hur bra kvartetten lyckas med att få dessa 54 minuter att hålla ihop ända ifrån det mullrande öppningsspåret “Tread lightly” till den Neurosis-rytmiska och Scott Kelly-gästade finalen “Diamond in the witch house”. Låt vara att formen är ovanligt refrängsmäcker denna gång - notera gärna anthemiska “The motherload” eller classic rock-harmoniska “Ember city” för konkreta exempel - helhetsformen är ändå så svindlande och omtumlande som formen tillåter. “Once more ‘round the sun” är ett strålande album. Svårare än så är det inte.
- Mattias Kling / Aftonbladet. När man som superkreativt band redan har gjort det mesta, vad gör man då? Man gör givetvis ännu ett album som kretsar kring världens just nu överlägset bästa trummis, nu även i huvudrollen som skönsångare. Tänk dig att Brann Dailor, Mastodons egen Phil Collins om man så vill, är vargen i sagan om Rödluvan. Med en ljuvlig stämma lockar han i “The motherload” in oskyldiga offer som vant sig vid lättsmält hårdrocksskval. Väl inne i nästet blir de överrumplade och slukas av en bedräglig best. Samtidigt som all ren och förlösande sång, raka riff och träffande melodier gör “Once more ‘round the sun” till gruppens mest direkta album är det progressivt så det förslår. Dels för att nasalt Ozzy-sjungande Brent Hinds snirklar till och vänder och vrider på gitarrfigurer tills de går i alla tänkbara och otänkbara riktningar, dels för att Brann är en så extraordinärt påhittig trummis. Mastodon började som studenter i Neurosis skola där råstyrka var ledordet. Då liksom nu sågs de som ett kritikerband, men om de någonsin verkligen ska få folket på sin sida är det nu när de har förfinat sitt sound så här mycket. Vem kan inte falla pladask för monsterriffet i “High road”, en så superfin refräng och tvillinggitarrer som ärvts av Thin Lizzy? Vägen till årets album ligger öppen för Mastodon.
- Expressen.
