Digipack med 32-sidig booklet.
Metallica är här med sitt nya album “Hardwired” To Self-Destruct". Skivan är en återvändo till bandets hårdare och snabbare sound.
RECENSION
Vissa skivor borde inte ha blivit bra. “Death Magnetic” (2008) var en sådan skiva. Med de två bedrövliga föregångarna i åtanke hade den helt enkelt oddsen emot sig redan innan den avtäcktes. Men vid releasedagen kunde fansen pusta ut - det blev ingen ny “St Anger” (2003) och Metallica bevisade att de fortfarande var ett band att räkna med.
Och nu är den här, “Hardwired.To Self-Destruct”, åtta års väntan är över och jag känner mig tillfredsställd. Åtminstone tillräckligt, då det gäller att gå in med ett öppet sinne och inse att det inte går att vrida tillbaka klockan till 1983, trots att singeln “Hardwired” var en fingervisning på att Metallica var på väg tillbaka till sina rötter. Men hade du hoppats på en renodlad thrashfest så kommer du garanterat att bli besviken. Skivan är däremot ett kolossalt riffparty bestående av mastodontlåtar som ligger närmare soundet hos “.And Justice For All” (1988) än “Kill ‘Em All” (1983). De lånar riff och idéer från sig själva som de kläckte ur sig under deras första tjugo år som band, men utan att tappa fokus på att göra något nytt och kreativt.
“Now That We’re Dead” (med sina stämningsfulla och nedstämda gitarrer), “Spit Out The Bone” (med sitt maniska riffande) och framför allt “Halo On Fire” (med sin slagkraftiga refräng) tillhör skivans toppskikt. Om detta dubbelalbum blir Metallicas sista studioalbum går de ut med hedern i behåll. Kära läsare. Tidernas kanske största rockband är tillbaka och låter. förbannat bra!
Bästa låt: Halo On Fire
Tobias Andersson
Rocknytt
